Wäwäwä

Jag önskar att jag kunde börja bry mig lite mer om saker. Eller jag bryr mig jättemycket om saker. Sen när jag har brytt en stund och så stänger jag av det och så har jag glömt det tills nästa gång jag behöver bry mig om det. Det är nog egentligen en ganska bra egenskap att inte älta saker och sådär, men jag blir helt galen av det. När allt liksom hela tiden ligger på samma nivå. Nu har jag ju ändå ganska mycket tur eftersom jag alltid ligger på en nivå som gör att jag är glad, eller kanske inte går runt och ler hela dagarna givetvis, men absolut inte på nåt sätt att jag ligger under glad-strecket heller. Men det känns så meningslöst utan dalar och toppar, så himla likgiltigt med allt. Men det är jag ju inte. Fast ändå, jag önskar jag lite mer kunde känna svallande känslor av dåligt och svallande känslor av bra. Ingen frisk människa önskar väl att må dåligt, men nån enda gång skulle det vara så himla skönt och befriande att bara skrika, gråta och ja, faktiskt må skitdåligt, och inte bara gå runt och vara så rationell hela tiden, för det suger! Fy fan vilken dålig människa jag känns som när jag påstår att det vore skönt att må lite dåligt, det ska man ju inte önska sig, det jag egentligen önskar är att jag inte alltid reagerar så rationellt på allt utan kanske reagerade mer känslomässigt på saker. En liten blandning liksom. Då skulle jag ju givetvis också reagera starkare på bra saker, och det vill jag ju verkligen, blir helt galet uppspelt alltså, för glad blir jag ju ofta, och jag känner mig lycklig och jag är nöjd med allt jag har. Men liiiiite mer än lagom glad och lagom nere skulle vara, fint. Jag gillar ta mig tusan inte lagom!